I essän tecknar jag genom nedslag i fyra verk en linje i Finlands svenska litteratur som tar sig an frågor om språk, tillhörighet och gemenskap. I de texter jag uppehåller mig vid framträder gestalter från olika skeden i Finlands historia som alla kämpar med frågor och känslor kring språk och gemenskap. Med avstamp i K. A Tavaststjernas olycklige polyglott i En patriot utan fosterland (1896) följer jag Sigrid Backmans tvåspråkiga arbetargemenskap som slås i spillror av inbördeskriget i Familjen Brinks öden (1922), därefter en framgångsrik klass- och språkresenär som lär sig dölja dialekten i Lars Sunds Tre systrar och en berättare (2014) och slutligen en mor och en son som tampas med omgivningens förväntningar på deras språkliga anknytning i Adrian Pereras Mamma (2019). Den teoretiska inramningen utgörs av den litterära flerspråkighetsforskningens problematisering av begreppet modersmål och den implicita berättelse om språk, ursprung och gemenskap som begreppet rymmer. Genom exemplen visar jag hur skönlitteraturen, med sin nyanserade gestaltning av modersmålets smärtpunkter och våra föränderliga och känsloladdade relationer till olika språk, kan öppna för nya sätt att föreställa sig förbindelserna mellan språk, anknytning och känsla.
När betraktades en individ som gammal i 1800-talets Finland, och vad innebar det att åldras inom samhällets övre skikt under denna tid? I denna artikel undersöker jag hur ålderdom upplevdes, beskrevs och hanterades av personer ur den finländska ståndseliten under 1800-talet. Materialet består av familjebrev skrivna av män och kvinnor som avled mellan 61 och 87 års ålder samt av deras närmaste anhöriga. Genom en närläsning av dessa personliga dokument analyseras hur de äldre själva definierade och reflekterade över sin höga ålder, vilka kroppsliga besvär som förknippades med åldrandet, och hur dessa behandlades inom ramen för dåtidens begränsade medicinska möjligheter. Studien utgår ifrån åldrandet som dels ett biologiskt, dels ett socialt konstruerat fenomen. Den visar hur kulturella föreställningar om ålderdom skilde sig mellan könen och hur åldrandet inte bara var något individuellt utan något som engagerade och påverkade hela den äldres närmaste familjekrets. Särskilt fokus läggs också på de äldres sociala roller inom familjen och släkten: deras status, relationer och det ansvar som lades på anhöriga för deras omsorg. Genom att förena upplevelse- och kroppshistoriska perspektiv ger artikeln en nyanserad bild av vad det innebar att åldras och definieras som gammal inom det finländska samhällets högsta sfär. Genom att lyfta fram de äldre som i framför allt nordisk historisk forskning fortfarande är en grupp som sällan uppmärksammats bidrar studien till i första hand det familjehistoriska och det kropps- och erfarenhetshistoriska forskningsfältet.
Artikkeli tarkastelee Ruovedellä sijaitsevaa Runebergin lähdettä, joka tunnetaan yhtäältä luontokohteena ja toisaalta kirjallisuusmatkailukohteena J. L. Runebergiin liittyvien merkitystensä ansiosta. Lähdettä alettiin muokata kirjailijakultin paikaksi ja kirjallisuusmatkakohteeksi 1870-luvulla Runebergin kuoleman aikoihin, ja lähdettä on siitä lähtien merkityksellistetty ”Vid en källa” -runon innoittajana. Lähteelle annetut kulttuuriset, ekologiset ja sosiaaliset merkitykset ovat kuitenkin muuttuneet merkittävästi kuluneiden 150 vuoden aikana. Kenties suurin muutos koskee luontosuhteen muutosta: luonnonsuojelutietoisuus ja ymmärrys lähde-ekologiasta alkaa syntyä varsinaisesti vasta 1970-luvulta lähtien. Lähdettä koskevan keskustelun tarkastelu avaa valaisevan näkökulman kulttuurihistoriaan ja luontosuhteen muutoksiin. Artikkelin keskeinen väite koskee luonnon ja kulttuurin jännitettä, joka on suurimmillaan Runeberg-kultin vallitessa 1900-luvun alkupuoliskolla. Lähteen ulkonäköön ollaan tyytymättömiä, koska se ei täytä odotuksia Runebergin muisto- ja pyhiinvaelluspaikasta, ja lähteeseen kohdistetaan toistuvasti siivousvaatimuksia, kunnes siellä toteutetaan vuonna 1927 metsäylioppilaiden toimeenpanema kunnostusprojekti, joka on tuhota koko lähteen. Alue säilyttää kuitenkin asemansa matkailunähtävyytenä. 1980-luvulta alkaen lähteen kulttuurihistoriassa alkavat näkyä luonnonsuojeluteemat, kun se toimii muun muassa ekokriittisen taideperformanssien alustana. 1990-luvulla keskustelu luonnontilaa korostavien ja hoitotoimenpiteitä vaativien välillä kärjistyvät, ja ELY-keskus ottaa kantaa luonnonsuojelun puolesta. 2020-luvulla lähteellä toteutettiin entistämisprojekti, jossa lähde pyrittiin palauttamaan mahdollisimman luonnontilaiseksi. Projekti korosti ammentavansa lähtökohtansa Runebergin lähderunoudesta, eli se sovitti toisiinsa kulttuurin ja luonnon tulkitsemalla runojen lähdekuvastoa luonnontilan kuvauksena. Artikkeli yhdistää kirjallisuustieteen, matkailututkimuksen ja maisemaekologian sekä valaisee Runebergin lähdettä tilana, jossa ympäristön ja kulttuurin historia kohtaavat.
I essän ”Vykort från Ticino” undersöker jag kristusgestaltningen i de två dikterna i sviten ”Ticino”, publicerad 1989 i boken Ett sätt att räkna tiden av Solveig von Schoultz. Som ekfraser gestaltar dikterna specifika bildkonstverk och diktjagets möte med dem. Diktjaget betraktar gamla bildframställningar, tolkar dem och utformar nya bilder i ord, likt vykort med personliga hälsningar. Konstverken som dikterna utgår ifrån är inte tillgängliga för läsaren. I dikterna utformas konkreta detaljer som tillsammans med titeln ”Ticino” gör det möjligt att känna igen grundläggande bildelement. För att berika läsningen av dikterna lyfter jag fram en del av den kulturhistoriska kontext som aktualiseras. I undersökningen av dikterna granskar jag uttryck för rum, tid och kroppslighet samt benämningar på de gestalter som skrivs fram, det vill säga Kristus, djävulen och Kristoforus. Vidare reflekterar jag över möjliga kristologiska konsekvenser och diktjagets förhållningssätt. Kristusgestaltningen kan i båda dikterna betraktas som reducerande, om än på olika sätt. I den första dikten utformas en kristusgestalt på ett krucifix. Den begränsas i fråga om utrymme och tid, mänsklig kroppslighet och gudomlig makt där den infogas i en fortgående revirbevakning med djävulen som motpart. Denna reducerade gestalt förses med benämningen ”Kristus”, ett ytterst sällsynt ord i von Schoultz lyrik. Distans och ambivalens framträder i diktjagets hållning. I den andra dikten är kristusgestalten helt och hållet retuscherad ur bilden. ”Kristoforus” skildras utan något kristusbarn på axeln. Denna slitna bärare omfattas av diktjagets medkänsla. Religiös fromhet och teologisk reflektion problematiseras när de gamla bilderna ges personlig relevans.
